Vernissage

I går var jag och systrarna på vernissage för utställningen Irrbloss. De som ställde ut var
Naomi Nowak, Johanna Öst och Liselotte Eriksson (se gruppbild). Utställningen pågår 23-29 juni på Galleri T, Österlånggatan, Gamla Stan.Om du inte kan gå dit så ta en titt på deras
hemsidor!

Honey talks

Jag och Benjamin var på Serieteket häromdagen och tittade på utställningen Honey Talks. Utställningen består av serier inspirerade av målade bikupepaneler. Man måste nästan se det för att förstå vad det är men det bygger på en tradition från Slovenien där bikupepanelerna målades med bibliska, vardagliga eller humoristiska motiv.
Serierna var ordlösa och lite svåra att hänga med i men några favoriter var israeliska Rutu Modan och tyska Anke Feuchtenberger. Serieteket är något av det bästa som Stockholm har att erbjuda. Att de arrangerar en utställning tillsammans med slovenska Stripburger visar vilka bra internationella kontakter de har och dessutom hur stort engagemang.
För mig som serietecknare har Serieteket betytt jättemycket. Jag skulle aldrig ha upptäckt alla serier som jag började läsa på gymnasiet om jag inte upptäckt serieteket först. Jag hade inga kompisar som läste serier och inga pengar att köpa för. De flesta vanliga bibliotek i Stockholmstrakten har bara serier för barn eller har lagt alla vuxenserier
i en låda i ett hörn där man aldrig kommer hitta dem. Mamma hade fått mig att upptäcka Gunnar Lundkvist, Lena Ackebo och Cecilia Thorudd, men det var på serieteket som jag upptäckte Adrian Tomine, Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall och Daniel Clowes. Det är de som inspirerade mig att göra egna serier i realistisk stil.

Utställningen pågår till 2 september på Serieteket, Kulturhuset

Dagens länk

Benjamins blogg handlar om serier och städning. Det är alltså en städ- och serieblogg. Länken till It's all about the Benjamin har ju funnits i den högra spalten typ forever så det här inlägget är främst riktat till den lite tröga bloggläsaren.
Benjamin är även känd som serietecknare (bl.a. Galago) och min pojkvän.

Jordgubbar

Äntligen är mitt jobb som jorgubbsförsäljare slut. Det var inte en dag för tidigt! Jag satt i Mörby centrum utanför ICA från kl 9.30 till 19.00 sex dagar i veckan. Nu ska jag börja svara på mail, träffa människor och blogga igen. Egentligen var inte jobbet speciellt ansträngande, det var mest att jag kände mig som en 15-åring på sitt första sommarjobb när jag satt där. Vakterna kallade mig jordgubbstjejen, lönen var på en 15-årings nivå och jag fick ta med en stol hemifrån (från flemingsberg på bussen, pendeltåget och tunnelbanan) för att ha något att sitta på.

Efter ett tag började jag känna igen stammisar och fick lite kompisar bland oförskämda 13-åringar som tiggde jordgubbar (är det fel att ge dem mögliga jordgubbar?) och gubbar med hundar som jag fick passa (lilla Tula!) och tanter som tog upp sina enkronor och 50-öringar i slowmotion. De bästa dagarna var när jordgubbarna var fina så att man knappt behövde rensa dem utan bara kunde ta det lungt och läsa en bok och med gott samvete sälja en ask då och då. De värsta dagarna var i slutet då jordgubbarna blev mögligare och mögligare för var dag och jag fick rensa ut massor (samtidigt som mina arbetsgivare påpekade att jag inte fick rensa ut så mycket). Det var den nästsista dagen som jag fick skäll av en stammistant som brukade vara snäll mot mig. Hon sa att jag hade sålt ruttna jordgubbar till henne dagen innan och att hon ALDRIG skulle köpa igen. Det var jobbigt. Jag menar, jag lydde ju bara order...

Det finns många missuppfattningar när det gäller jordgubbsförsäljare.
Vanliga: att jordgubbstjejen själv driver företaget och sätter priserna och väljer vilka märken hon ska importera.
Att jordgubbstjejen har valt yrket pga ett ovanligt stort intresse för jordgubbar och därför är intresserad av att diskutera skillnader mellan olika länders jordgubbar och göra expertutlåtanden om deras söthet.
Att jordgubbstjejen jobbar på provision eller att jordgubbstjejen får gå hem när jordgubbarna är slut och att hon därför har ett intresse av att de ska säljas. Detta är helt felaktigt. Jordgubbarna tar aldrig slut, det finns alltid fler.
Ganska vanliga: Att "belgien" är någon sorts kvalitetstämpel. En tant sa att hon skulle ringa till företaget och säga att de inte fick skriva att jordgubbarna var från Belgien för de var inte söta som belgiska jordgubbar ska vara. Obs; Belgien är ett land. Det ligger i Europa tror jag.
Ovanliga: Att jordgubbstjejen odlar jordgubbarna på egen mark eller i sin egen trädgård. Detta är det bara två asiatiska nunnor och en kille från Nigeria som har frågat men det är möjligt att fler tror det.

Nästan alla kunder säger exakt samma saker: "Är de söta?" "Ja." "Är det säkert det?" "Ja." "Ja, du kan väl inte säga annat! Ho ho!". Varenda kund... Men det var en kommentar som jag hade väntat på, och ett tag trodde jag aldrig att den skulle komma. Jag tänkte "vad är det för fel på mig? Varför är det ingen som säger det?". Men sen, sista dagen, steg en gentleman i 75-årsåldern fram. "Är de söta?" "Ja." "Men inte kan de väl vara lika söta som du va? Det kan inte vara möjligt!" Och nej, där var jag tvungen att hålla med honom, det kunde inte vara möjligt.

Dagens länk

Äntligen har Malin Biller en hemsida. Där finns massor av serier och grejer. Hon håller förresten på med ett nytt album som ska komma ut på Komika Förlag inom en överskådlig framtid.