Årets nyårspresent
Så här efter jul kan det kännas lite snopet. Är allting slut nu? Var det inte mer än så? Det är då man går ut och förlänger julen genom att köpa en nyårspresent till en vän (eller en ovän ha ha ha.) Året nyårspresent är min bok Till mina vänner och ovänner och här nedan kan du läsa vad några av kritikerna tyckte om den. Som vanligt missförstod de flesta boken totalt men det gör inget för de var glada ändå.
"Till mina vänner och ovänner (Kartago förlag) av Loka Kanarp är den som sticker ut mest. Hon har en enorm potential att bli riktigt stor. Trots att hon bara är 23 år gammal har hon varit publicerad i flera tidningar samt vunnit Grand Prix i Nordiska Serienovelltävlningen 2005. Hennes serier handlar bland annat om hur det egentligen är att jobba på McDonalds och om hur det känns att inte vara välkommen på en fest. Trots de svartvita teckningarna ger serierna en känsla av liv som många andra tecknare inte kommer i närheten av."
Anna Gummerus Löf, Dala-demokraten
"Till mina vänner och ovänner samlar en del igenkänningspoäng i sina skildringar av vänskap, kärlek, ångest och humor. [...] Unga, vänsterorienterade likhetsfeminister som går på folkhögskola eller bor i kollektiv någonstans i Stockholmstrakten kan känna sig både sedda och hörda."
Josefin Branzell Bratt, Dagens ETC
"Jag tycker Loka Kanarps seriesamling Till mina vänner och ovänner skulle delas ut till alla elever i gymnasieskolan. De skulle ha lätt att identifiera sig med de unga människor som befolkar hennes serier."
Jan Karlsson, Kulturstress
"Jag tror det är en sådan man ska plocka fram när en tankeväckare behövs. En sådan man kan sitta och diskutera med bästa kompisen."
Klara Baurmann 18 år, Norrköpings tidningar
"Mellan personerna i boken finns en tystnad. Avslutningskapitlet där tystnaden tar död på det som inte ens blivit av är min favorit. Här känns författaren plötsligt mycket mogen, inte alls från årskull 1983."
Cyril Hellman, Rocky Magasin
"...det var länge sen jag läste en så stilsäker och genomarbetad (och sexig!) seriedebut. Kanarp både skriver och tecknar med en oerhörd skärpa."
Tomas Einarsson, Trots Allt
onsdag, december 27, 2006
söndag, december 24, 2006
Den bästa och sämsta mangan som finns att låna på Malmö stadsbibliotek
Min favoritmanga just nu är Dragon Head som hittills utkommit i fem volymer på engelska (Tokyo Pop). Utan att avslöja för mycket så handlar den om några ungdomar som överlever en tågkrasch och finner sig själva instängda i en mörk tunnel med sina döda skolkamrater och lärare omkring sig. Serien är realistisk på så sätt att den inte innehåller övernaturliga element. Istället är det en psykologisk rysare som faktiskt är riktigt spännande och obehaglig på sina ställen. Jag hoppas att den håller samma kvalitet i resten av böckerna. Dragon Head verkar även ha blivit spelfilm såg jag när jag googlade namnet. Jag ville inte läsa något om den för jag vill inte veta vad som händer i förväg. Läs serien innan du ser filmen.
Den sämsta mangan jag har läst på sistone är Scary Book vol. 1+2 som jag lånade för några dagar sen. På baksidan står det: "...the master of horror manga is Umezu Kazuo-known as the Stephen King of Japan". Well, King är ju också dålig i och för sig, men det här är ändå förvånansvärt illa. Man har ju någon föreställning om att den manga som översätts ändå borde hålla en viss kvalitet när det finns så mycket japanska serier att välja mellan. Berättelserna är inte det minsta läskiga, de är dåligt berättade, innehåller tråkig japansk humor (små flickor i korta kjolar som får raseriutbrott) och figurerna är antingen fula på ett komiskt sätt eller idealiserat vackra. På omslaget blir en flicka attackerad av sin egen spegelbild, men vad uttrycker bilden egentligen? Spegelbilden blickar drömskt rakt ut i luften med halvöppen mun och offret ser lite lätt besvärat ut. Serierna verkar vara från 60 eller 70-talet med tanke på vilka kläder de har. Jag fattar bara inte varför man har beslutat att ge ut dem igen.
Min favoritmanga just nu är Dragon Head som hittills utkommit i fem volymer på engelska (Tokyo Pop). Utan att avslöja för mycket så handlar den om några ungdomar som överlever en tågkrasch och finner sig själva instängda i en mörk tunnel med sina döda skolkamrater och lärare omkring sig. Serien är realistisk på så sätt att den inte innehåller övernaturliga element. Istället är det en psykologisk rysare som faktiskt är riktigt spännande och obehaglig på sina ställen. Jag hoppas att den håller samma kvalitet i resten av böckerna. Dragon Head verkar även ha blivit spelfilm såg jag när jag googlade namnet. Jag ville inte läsa något om den för jag vill inte veta vad som händer i förväg. Läs serien innan du ser filmen.
Den sämsta mangan jag har läst på sistone är Scary Book vol. 1+2 som jag lånade för några dagar sen. På baksidan står det: "...the master of horror manga is Umezu Kazuo-known as the Stephen King of Japan". Well, King är ju också dålig i och för sig, men det här är ändå förvånansvärt illa. Man har ju någon föreställning om att den manga som översätts ändå borde hålla en viss kvalitet när det finns så mycket japanska serier att välja mellan. Berättelserna är inte det minsta läskiga, de är dåligt berättade, innehåller tråkig japansk humor (små flickor i korta kjolar som får raseriutbrott) och figurerna är antingen fula på ett komiskt sätt eller idealiserat vackra. På omslaget blir en flicka attackerad av sin egen spegelbild, men vad uttrycker bilden egentligen? Spegelbilden blickar drömskt rakt ut i luften med halvöppen mun och offret ser lite lätt besvärat ut. Serierna verkar vara från 60 eller 70-talet med tanke på vilka kläder de har. Jag fattar bara inte varför man har beslutat att ge ut dem igen.
lördag, december 23, 2006
Dokumentären om mig
Dokumentären om mig är klar och jag ska se den så snart tillfälle ges. Jag är rädd. Tänk om jag säger nåt pinsamt eller om min röst låter ful. Som jag kommer ihåg det så sa jag massor av pinsamma saker. Det är ju okej i vanliga livet eftersom folk ändå inte lyssnar utan bara väntar på sin tur att prata, men på film är det ju en helt annan sak. Jag vet att de kommer ta med det där jag sa om att jag är "oförskämt lycklig". Och det är ju sant, men lycka har minst sagt fått en bad ring to it. Men nu vill jag påpeka att man faktiskt kan vara lycklig trots att man inte:
-är religiös
-håller på med yoga
-läser självhjälpsböcker
-överlevt en naturkatastrof eller ett personligt trauma
-är ett barn
-är utvecklingsstörd
-har ett matlagningsprogram eller liknande på fyran.
Ja, jag vet att DU, kära bloggläsare, är djupt olycklig. Du står säkert ute i regnet och röker (kanske några extra starka cigaretter utan filter) och ser det här blogginlägget genom ett fönster hos en familj som sitter därinne i värmen och läser ikeakatalogen tillsammans.
När jag bodde i kollektiv på Trellebordsgatan hade vi i bland kollektivmöteten där vi bestämde att vi skulle köpa toapapper och städa köket. Vi inledde varje möte med en må-runda där alla i tur och ordning fick berätta lite om vad som hände i deras liv. Må-rundorna utvecklades till terapisessioner där var och en fick chansen att ta upp alla sina problem - stora som små. Det var dåliga förhållanden, stress i skolan eller på jobbet men ibland var det bara en obestämd deppighet. Jag kanske överdriver men som jag kommer ihåg det mådde de andra alltid dåligt medan jag alltid mådde bra. Som jag fick skämmas!
Nu måste jag gå hem, jag har suttit på seven eleven och skrivit de här inläggen och jag börjar bli lite hungrig.
Dokumentären om mig är klar och jag ska se den så snart tillfälle ges. Jag är rädd. Tänk om jag säger nåt pinsamt eller om min röst låter ful. Som jag kommer ihåg det så sa jag massor av pinsamma saker. Det är ju okej i vanliga livet eftersom folk ändå inte lyssnar utan bara väntar på sin tur att prata, men på film är det ju en helt annan sak. Jag vet att de kommer ta med det där jag sa om att jag är "oförskämt lycklig". Och det är ju sant, men lycka har minst sagt fått en bad ring to it. Men nu vill jag påpeka att man faktiskt kan vara lycklig trots att man inte:
-är religiös
-håller på med yoga
-läser självhjälpsböcker
-överlevt en naturkatastrof eller ett personligt trauma
-är ett barn
-är utvecklingsstörd
-har ett matlagningsprogram eller liknande på fyran.
Ja, jag vet att DU, kära bloggläsare, är djupt olycklig. Du står säkert ute i regnet och röker (kanske några extra starka cigaretter utan filter) och ser det här blogginlägget genom ett fönster hos en familj som sitter därinne i värmen och läser ikeakatalogen tillsammans.
När jag bodde i kollektiv på Trellebordsgatan hade vi i bland kollektivmöteten där vi bestämde att vi skulle köpa toapapper och städa köket. Vi inledde varje möte med en må-runda där alla i tur och ordning fick berätta lite om vad som hände i deras liv. Må-rundorna utvecklades till terapisessioner där var och en fick chansen att ta upp alla sina problem - stora som små. Det var dåliga förhållanden, stress i skolan eller på jobbet men ibland var det bara en obestämd deppighet. Jag kanske överdriver men som jag kommer ihåg det mådde de andra alltid dåligt medan jag alltid mådde bra. Som jag fick skämmas!
Nu måste jag gå hem, jag har suttit på seven eleven och skrivit de här inläggen och jag börjar bli lite hungrig.
Jul och ny lägenhet
I morgon åker jag till Stockholm igen men bara en kortis för att träffa familjen och fira jul. Det känns inte som att jag kan vara i från Malmö för länge eftersom jag och Benjamin ska flytta innan 1/1-2007. I mellan´dagarna ska vi packa och städa och städa och städa. Vi kommer att bo hos Elisabet ett par veckor och sen, om allt går bra, så får vi flytta in i lägenheten of our dreams: en tvåa, förstahandskontrakt, vid Caroli (centralt). Vi måste bara bli godkända av Stena fastigheter och jag är hela tiden orolig för att något ska gå snett. jag har inte sett lägenheten själv än. Benjamin var där och kollade när jag var i Stockholm. Han säger att det är ett fult och tråkigt hus men vi ska måla om och kanske till och med skaffa krukväxter som överlever. Om vi får kontraktet.
Just nu har vi julstämning hemma i form av en ljusslinga på palmen. Jag tror att Jesus Kristus föredrar palmer framför granar.
I morgon åker jag till Stockholm igen men bara en kortis för att träffa familjen och fira jul. Det känns inte som att jag kan vara i från Malmö för länge eftersom jag och Benjamin ska flytta innan 1/1-2007. I mellan´dagarna ska vi packa och städa och städa och städa. Vi kommer att bo hos Elisabet ett par veckor och sen, om allt går bra, så får vi flytta in i lägenheten of our dreams: en tvåa, förstahandskontrakt, vid Caroli (centralt). Vi måste bara bli godkända av Stena fastigheter och jag är hela tiden orolig för att något ska gå snett. jag har inte sett lägenheten själv än. Benjamin var där och kollade när jag var i Stockholm. Han säger att det är ett fult och tråkigt hus men vi ska måla om och kanske till och med skaffa krukväxter som överlever. Om vi får kontraktet.
Just nu har vi julstämning hemma i form av en ljusslinga på palmen. Jag tror att Jesus Kristus föredrar palmer framför granar.
Fira jul med en avsatt diktator!
Jag har varit på Möllan och julhandlat. Gick i en sån där liten prylaffär och hittade världens bästa Saddam Hussein-docka. Den var ca 30 cm hög och hade tygkläder och handgranater fästa i bältet. Yeah so? tänker du nu. Saddamdockor fanns ju i livsmedelsbutiken i Kroksbäck också. Jo, men den här var speciell, den hade nämligen en mikrofon i handen och om man tryckte någonstans skulle den börja sjunga och jag tror även att plattan som han stod på skulle börja lysa och blinka! Tyvärr verkade det inte vara några batterier insatta eller så var det jag som missuppfattade var man skulle trycka. I alla fall fick jag aldrig veta vad Saddam skulle sjunga om han fick chansen. Jag vågade inte fråga för butiksinnehavarna verkade så sura och inte var de särskilt service-minded heller. Men den hjälpsamma bloggläsaren får gärna kolla upp det här själv och rapportera. Affären jag syftar på ligger på vägen från Möllevångstorget till Leonard (där foodcourt ligger) i ett gatuhörn. Det hänger mattor och leksaker utanför. Dockan finns på leksaksavdelningen inne i affären.
Jag har varit på Möllan och julhandlat. Gick i en sån där liten prylaffär och hittade världens bästa Saddam Hussein-docka. Den var ca 30 cm hög och hade tygkläder och handgranater fästa i bältet. Yeah so? tänker du nu. Saddamdockor fanns ju i livsmedelsbutiken i Kroksbäck också. Jo, men den här var speciell, den hade nämligen en mikrofon i handen och om man tryckte någonstans skulle den börja sjunga och jag tror även att plattan som han stod på skulle börja lysa och blinka! Tyvärr verkade det inte vara några batterier insatta eller så var det jag som missuppfattade var man skulle trycka. I alla fall fick jag aldrig veta vad Saddam skulle sjunga om han fick chansen. Jag vågade inte fråga för butiksinnehavarna verkade så sura och inte var de särskilt service-minded heller. Men den hjälpsamma bloggläsaren får gärna kolla upp det här själv och rapportera. Affären jag syftar på ligger på vägen från Möllevångstorget till Leonard (där foodcourt ligger) i ett gatuhörn. Det hänger mattor och leksaker utanför. Dockan finns på leksaksavdelningen inne i affären.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)